De västliga vindaran blåser lockande

I dagarna offentliggjorde Fonden i Ankdammen  sin nya ledare. I samband med chefsbytet har intressanta uttanalanden gjorts angående den gamla ledarens brist på finlandssvensk karaktär, vårt västliga grannland och det lillebror syndrom som mången har gentemot Sverige har skymtat fram mellan raderna. En insändare nyligen avslutade med orden "hoppas kultfonden får en ledare som inte drar väserut så fort en västlig vind blåser". Igår i nyhetsuppläsningen sade nyhetsankaret "..... lämnar efter bara två år för ett museijobb i Sverige". Hur mycket säger inte sådana korta uttalanden om de som uttalar och formulerat dessa meningenar? 


En rätt allmän åsikt verkar vara att vi som inte riktar vår fulla uppmärksamhet (och största delen av vårt liv) åt Ankdammen är svikare. De västliga vindarna drar in över dammen och är förvisso lockande men bli inte förförd av dess lockelse - stanna hellre kvar fast du känner att vattnet börjar bli smått härsket och luften är tung att andas - ägna ditt liv åt dammens överlevnad, det är ju även din plikt som infödd här.


Många av oss är ändå lättade och glada över att Moder Sverige finns - där klimatet är en aning midlare, vinden sötare och där rädslan för auktoriteter inte är lika grundläggande och demokratin är djupare rotat i kulturen. Som häromdagen när den västliga vinden nådde oss med en insändare angeånde Den rika Ankans arrogans och girighet . 

Den typiska organisationen i Ankdammen

Ankcheferna dunkar varandra i ryggen och skålar medan de sjunger snapsvisor de själva skrivit. Den som blir inbjuden till styrelsen håller sin plats på livstid. Inget ont i det om man hänger med i hur en modern demokratisk organisation fungerar och uppmärksammat att arbetsplatserna och arbetssätten förändrats sen den digitala åldern gjort sitt intåg.

De som är både faschinerande och skrämmande är att folk inom sådana organsiationer tar sig själva på sådant allvar och tror att vi andra tar dem och deras härksarlekar på allvar. Utifrån ser de snarast ut som ett gäng övervuxna barn som leker i en fantasivärld som bara de själva tror på.

Det är vägen som är mödan värd

Jag tycker citatet ovan från  Karin Boyes dikt "I rörelse" passar bra för att inleda dagens tankar från Ankdammen. Sen mitt senaste inlägg har jag funderat mycket på Den Rika Ankans liknelsen nyligen där han för att illustrera hur markandens förträffligthet som exempel tar en flerfilig motorvägsinfart. Om alla som kör på vägen ska till samma punkt kommer den som har en snabbare bil och söker luckor och byter fil att göra det aningen snabbare än de andra bilarna. Dvs den person som är vinnare på markanden = de som roffat åt sig mest av världen resurser. De kan vara individer lika väl som nationer.


Det som är så intressant med ett sådant uttalande är att det beskriver rätt långt denna ankas filosofi när det gäller "livets mening": Att komma fram snabbt till målet och passera alla på vägen, därmed missa både utsikt och upplevelser på vägen. Men han hinner först!  DET ger lycka i sig. Han hinner inte heller stanna upp vid en av rastplatserna för att ta en kopp kaffe att träffa andra invånare i Ankdammen eller kanske bistå någon annan bilist som står vid vägrenen. Målet helgar medlen, kanske är hans motto. Han når alltså sitt MÅL snabbast och effektivast - so what?  Vilket mål? Borgen, mammon, döden? 


Som tidigare nämnts badar Jaokim von Anka i sina pengar. Jag har funderat över om det är skönt att bada i pengar. Han bjuder säkert inte in någon (eller kanske familjen och andra rika vänner och lojala bekanta) till sin badtur - andra kan man nog inte lita på i hans ställe. När man har den livsfilosofin är det bäst att bo i en borg - och det gör Joakim von Anka. Om man bor i en borg eller "gated community" då behöver man inte ha något att göra med det vanliga folket - de som bor utanför murarna. Man bjuder in utvalda likasinnade till sin borg, där kan man vältra sig i pengarna tillsammans och ifred. Kul? Litet kallt skulle jag tro.


För Joakim von Anka kan det nog vara svårt att förstå att vissa av oss kommit till en insikt: det viktigaste i livet är inte vem som kommer snabbast till målet utan det som händer på vägen.


"nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd" 
Karin Boye

Den rika ankan i Ankdammen

I vår damm bor en rik Anka. Han äger ett stort gods och är en av landets rikaste män. När han uttalar sig är media där och publicerar hans budskap. I Ankdammen, liksom på de flesta ställen där marknaden har makten (även över media), ger pengar makt! Hans sociala patos är det dock inte mycket bevänt med idag. Han påminner faktiskt förvånansvärt mycket om Joakim von Anka som förvarar sina pengar i en gigantisk pengabinge i Ankeborg för att han älskar dem.  Farbror Joakim von Anka har också för vana att ta en simtur bland pengarna, jag kan föreställa mig att vår rika anka även har det gemensamt med sin namne. Vår anka saknar dock ett "von" framför efternamnet Anka.


PS. Enligt Wikipedia är Joakim von Anka (Scrooge på engelska) ispirerad av Charles Dickens Ebenezer Scrooge i boken "En julsaga".


PPS Den Rika ankan var Svenska Ankpartiets ekonomiska rådgivare under två år nyligen. Hur påverkade den rika ankans värderingar partiets målsättningar och värden? 

Dammen läcker

Jag tror visst att dammen har börjat läcka! Starka krafter försöker hålla den tät men det sipprar ut vatten åt olika håll... Den är mycket väl kontruerad rent tekniskt och borde hålla för trycket men något har börjat hända. Oron över att den skulle svämma över finns ju också. Om det kommer för många nya fåglar till dammen, speciellt om de inte hör hemma här, kan det ju hända.  Vissa i dammen tycker att det är skönt när det strömmar in nytt fräsht vatten från nya källor och blandar sig med det gamla unkna dammvattnet, men andra upplever rädsla när de känner de främmande strömmarna i dammen.

Livet i ankdammen

Vår lilla stads invånare har nyligen ivrigt diskuterat de främmande fåglarna som tvingats fly från sina hemländer och nu vill emigrera till vår del av Ankdammen. En del vill gärna hjälpa fåglarna att bereda bo här och välkomnar dem medan andra anser att vi inte har råd att ta emot flera främmande fåglar "just nu" i vår gemenskap. De blir ju så dyrt, menar man. OM vi tar emot de främmande fåglarna är det viktigaste, enligt många, att de integreras väl i dammen och blir värdiga medlemmar, inte tar någon annans bo eller sysselsättning och drar sitt till stacken. De ska helt enkelt lära sig simma som vi andra, samla mat som vi andra, sova som vi andra, bereda bo och föda ungar som vi andra och låta som vi andra och även skita som vi andra - för det är ju fasligt vad vissa invandrade fåglar skitnar ner kobbarna och stränderna. Väldigt viktigt verkar det också vara att de inte för något frammande oväsen. Fast roligt är det ju med litet exotisk sång förstås - om den är vacker. 

Här i Ankeborg har vi ännu inte sett många av de tiggande och spelande flyttfåglarna som de har i andra delar av Ankdammen. Sidensvansarna tigger inte, de bara landar en tid och äter rönnbär och annat gott för att i vår flyga norrut for att häcka. Ett vackert och grant inslag i stadsbilden är de ju alltid.

Den här årstiden flyttar också flyttfåglarna och några pensionerade Ankedammare till sydligare länder för att stanna över vintern. Vi kan ju bara hoppas att de integrerar sig i länder där de vistas så att vi här i Ankdammen inte måste skämmas för hur de beter sig där. De är ju inte tvungna att emigrera utan väljer att hellre flyga söderut under de kallaste månaderna än att huttra här i det kalla vattnet tillsammans med oss andra där risken finns att man fryser ihjäl i den isbelagda damm. De återkommer alltid när solen börjar värma och dammen tinat igen och ofta har de roliga frisyrer, granna kläder och nya läten och ibland tar de med sig en främmande fågel hem till Ankdammen.